Har under de senaste internetlösa dagarna avslöjat en av de största hemligheter jag bärt på under ett år för tre personer som var de som absolut aldrig skulle få veta om den.
Hemligheten om ett monster, som än idag gömmer sig och följer mig vart jag än är.
Och det var inte lätt att erkänna, men ingenting är lätt nuförtiden.
Men jag har så dåligt samvete speciellt när jag tittar tillbaka och märker hur mycket jag har förstört, både för mig själv och för andra och hur krånglig jag är. Och jag vet att jag inte skulle vara en sån person som undviker något så livsnödvändigt, men det kan somsagt hända vem som helst.

Dessa ord som betyder så mycket och som jag inte trodde att jag förtjänade gör mig lycklig.
Så förlåt för att jag gör något så enkelt till något krångligt.